Det var en måndag eftermiddag

Det var en måndag eftermiddag, lite före klockan 16, när min telefon ringde. Det var vår stads ledande socialarbetare som undrade, om vi kunde ta två små barn till oss för en månad. Barnen var 2,5 och 5 år gamla, var just på barnhemmet, men hade inget ställe att sova följande kväll.

Jag sa att jag ringer tillbaka snart, måste prata med min man och barn om saken. 15 minuter senare ringde jag tillbaka och sa att förstås kan de komma till vårt.  Efter det samtalet ringde jag till min vän, som hade yngre barn än jag och frågade om hon hade kläder och kanske några leksaker att låna för en månad. Ett par timmar senare kom jag hem med två plastpåsar av kläder och två plastpåsar med mjukisdjur och andra leksaker.

Vi pratade om fosterbarn redan år 2007

Första gången vi pratade om fosterbarn var år 2007, när vi började vår adoptionsprocess. Under första mötet gick vi igenom vilka skillnader adoption familj och fosterfamilj hade. Då redan kändes det som att vara en fosterfamilj skulle kunna vara en möjlighet. Men vi beslöt att adoptera och fick vår ljuvliga prins hem i november 2010.

Under de första åren med vår äldsta hemma, pratade vi alltid nu och då om vi skulle adoptera på nytt, men att börja processen igen kändes svårt, vi pratade också om fosterbarn, men ville vara säkra att vårt barn skulle klara av att förstå skillnaden mellan adoption och att vara en fosterfamilj. Istället började vi som en stödfamilj och fortsatte att fundera på att bli fosterfamilj lite senare…

Men sen kom måndag eftermiddagen, och mitt i allt hade vi 22 timmar att fixa vårt gästrum till ett rum som passar två barn, en på 5 år (och 3 månader) och en på 2,5 år (som inte kunde prata). Det blev bråttom att flytta på böcker, packa ner saker som kunde fara sönder och söka fram gamla duplon och annat som vår son hade när han först kom hem.

Vår resa som en fosterfamilj börjar

Tisdagen kom, och förmiddagen gick till att ordna om allt, mitt jobb, alla planer till sommaren osv. Min man jobbade en kortare dag på jobbet den dagen, och for efter vår son. De for ut med hunden till skogen, så att det var bara jag hemma när klockan slog 14.00 och de två små skulle komma.

Ett par minuter efter två kom det en bil till vår gård och tillsammans med familjearbetarna klättrade ut två bleka och tysta barn.

Jag gick fram till barnen, gick ner på deras nivå och sa hej, sa mitt namn, välkomna. Det äldre barnet höll hårt om den mindres hand, och vi gick in. Där fanns det saft och kex. Vi tittade lite på leksaker och åt kex tillsammans, samtidigt som familjearbetarna gick kort igenom vad som händer till nästa.

Min man och son kom hem 30 minuter efter att barnen kommit. Och 15 minuter senare åkte familjearbetarna bort, med kommentaren; Socialarbetaren ringer i slutet på veckan. Om det är något som ni måste köpa, spara kvittot och om något händer ring 112, socialjouren fås tag den vägen.

Så började vår resa som en familj av fem.

Det tog närmare ett år tills det började kännas som vi är en familj

Redan under första veckan blev de klart att en månad inte kommer att räcka och socialen frågade om barnen kan stanna två månader. Jo, det gick bra, jag hade ju semester, och vi skulle vara hemma för det mesta, inga stora planer så det gick bra. Före första månaden var slut talade vi om slutet av året, alltså 7 månader. Och i slutet av samma år blev det tillsvidare.

Vid varje fråga pratade min man och jag med vår son, som alltid sa samma sak, absolut. Fast han klagade och tyckte att de små var störande och allt annat, så fanns det aldrig någon fråga om att han inte ville att de skulle stanna.

Början var inte lätt. Vår son reagerade starkt till det att mitt i allt fanns det två nya barn som krävde tid av HANS föräldrar och det tog tid bort från honom. Som tur erbjöd min mamma att han kunde åka dit när han ville få en paus. Där gjorde de, de saker som han ville göra, utan att behöva ta till beaktan en 2,5 årig eller en 5 årig. Åldersskillnaden mellan barnen var stor, äldsta fyllde 10 år, yngsta 3 år.

Dessutom är min man inte finsk, så vi talar engelska hemma, som de små inte gjorde, och yngsta kunde bara säga ”mamma, pappa, bambam”. Även det äldre barnet hade stora gap i det svenska språket, vilket orsakade några problem, innan vi förstod vad hen menade.

Det äldre barnet var också väldigt mån om sitt yngre syskon, barnet höll ett noga öga över det yngre syskonet hela tiden, talade istället för hen, såg till att man inte kunde vara alls med hen utan att det äldre syskonet stod och vaktade på.

Det yngre barnet tog allt detta ganska lugnt, redan efter ett par veckor började barnet kopiera engelska ord, och var så överlycklig när man förstod vad hen sa. Var barnet inte hade visat alls känslor när hen kom, började hen väldigt snabbt visa dem, barnet var en superglad, smart och envis liten prick, som fick nog fram vad hen ville, fast hen inte pratade. Det äldre barnet var försiktigare, ville att alla skulle tycka om hen, gjorde allt för att vara samma åsikt som alla andra. Det äldre barnet anknöt sig med min man, men med mig var det svårare. Vi har kämpat länge med det, ibland har det känts som vi närmar oss, men sen drog barnet sig bort från mig igen. Nu efter 4,5 år, börjar det kännas som om vi är äntligen där.

Allt som allt tog det närmare ett år, tills vi konstaterade att nu börjar det kännas som vi är en familj.

Vi har fått följa med hur barnen växer upp

Nu har barnen bott hos oss i nästan 4,5 år. Vi har fått följa med det yngre barnet och hens resa att lära sig prata, vi har sett glädjen när vi förstod att ”wavavawoom” betydde, jag kommer helt just, till att barnet säger klart och tydligt; jag kommer helt just. Vi har följt med hur barnet växer upp till ett skolbarn, som lär sig läsa och skriva. Hur barnet kommer hem med berättelser om nya vänner i skolan, och ett fullt hus av små 7 åriga barn som fnittrade och sprang och skrek och mest av allt hade roligt tillsammans på barnets födelsedag.

Vi har fått följa med det äldre barnet och sett hur hen får bättre självförtroende dag för dag. Hur barnet har vågat bli arg på oss, vågat lita på att vi inte går sönder av att hen skriker eller slår i dörrar. Hur barnet vågar säga emot sina vänner och går inte mera med på allt vad de säger. Vi har fått se barnet växa från ett litet blygt, osynligt barn, till en blivande tonårig som kommer 1,5h för sent från skolan, för hen har ”hängt” med kompisarna och till ett barn som glatt farit på halloweenfest till sin klasskompis, och varit övernatt där, utan att vara rädd över att vi försvinner eller ännu värre gör något roligt när hen inte är på plats.

Vi har fått följa med vår äldsta, sett hur han vuxit upp från att inte klarat av att dela med sig, till en ung man, som är omtänksam, rolig och super på allt han bestämmer sig att vara super på. Hur han jobbar flitigt i skolan, kämpar med sina utmaningar men ger aldrig upp.

Mest av allt har vi fått vara med om, hur vi alla fem har tillsammans klarat av svåra saker, har rett upp strider och osams. Vi har sett hur barnen börjat lita på varandra till nu läget var den andra är ännu också störande, men om någon annan vågar säga ett enda negativt ord, så då får den andra nog höra att det är bara jag som får säga något elakt om mitt syskon.

Vi har den bästa familjen någonsin

Även om vårt liv är för det mesta ett helt normalt liv med en tonårig (äldsta är redan 14,5 år), en blivande tonårig (fyller 10 till näst) och en 7 årig som går på ettan. Så har alla tre barnen sina special behov, och mellan terapier, socialarbetare, biologiska föräldrar och skolor, känns det ibland som om man inte hinner riktigt andas.  Dock är vi medvetna om att vi har det ganska enkelt på många sätt. Det yngre barnet får sin talterapi i skolan, vi behöver inte köra hen någonstans. Det äldre syskonet och äldsta har vi efter mycket sökande hittat de rätta terapi sätt för båda, och småningom, små steg åt gången, går de framåt.

Socialarbetarna har i stort sett varit ganska långvariga. Barnen har ännu kontakt med den socialarbetaren som gjorde beslutet om omhändertagandet, vilket menar att när frågor kommer, finns det någon som varit där och kan svara. Relationen med biologiska föräldrarna har varit god hela tiden, alla vill det bästa för barnen, och för det mesta är vi sams om vad som är bäst för barnen när det gäller de få sakerna vi får bestämma. Vi är även så lyckligt lottade att min man kan vara hemma med barnen, köra dem och sköta saker som kommer upp. Jag har ett superjobb, var jag trivs och var jag har en förstående chef som förstår att ibland kan det hända något som orsakar att jag lämnar allt och rusar någonstans.

Ändå väntar vi mycket på jul- och sommarpauserna, för då har ingen något som måste göras, inga möten, ingenting, utan vi kan bara ta det lugnt och njuta tillsammans.

Och det gör vi, för vi har den bästa familjen någonsin.

 

-CC

Julkaistu: 15.02.2021